Vi är många småbarnsföräldrar som brottas med att få ihop det berömda vardagspusslet. Lämna och hämta på förskola och skola, hinna jobba, handla, leka, jobba lite till för att vi gick tidigare från jobbet, tvätta, skjutsa till aktiviteter och klämma in det där egna tandläkarbesöket. Vissa veckor får vi varsamt trycka ner med skohorn för att de ska gå ihop, men med vilja går allt. Tills den kommer… VAB:en. Nu talar jag inte om terminens enda ”rosenkinds-37,5-graders-mys-VAB” som vi alla har turen att stöta på då och då. Utan jag talar om den skoningslösa destruktiva ”monster-dubbeldäcks-VAB:en” som krossar allt i dess väg och som har en tendens att parkera på uppfarten i all oändlighet.
Den äter upp oss prestationsgeneraler inifrån och ingenstans räcker vi till, skulden och frustrationen växer och tar mer plats för var dag som går. Pusslet hemma – ”Tar du förmiddag så tar jag eftermiddag? Du kan sätta dig med jobbet så snart jag kommer hem”. Det dåliga samvetet för barnen – ”Herregud, det handlar ju om mina SJUKA barn, varför bryr jag mig ens om något annat?”. De ständigt malande tankarna – ”Ska jag ta det där samtalet? Vara med på det där mötet via telefon? Det kanske går om barnen kollar en stund på Doctor MacStuffins, bara de inte börjar bråka… Ska jag sätta på ”out of office”? Äsch, spelar ingen roll. Jag kollar ju mailen var tionde minut ändå.” Känslan av att vara den enda på jorden med så mycket eller så frekvent VAB – ”Vad ska de tro på jobbet egentligen? Nu ställer jag till det för mina kollegor IGEN”.
Vad är egentligen problemet?
Ja, det är en million dollar question. Jag både har och har hittills haft kloka och förstående chefer under min tid som småbarnsförälder. Ingen som har flåsat mig i nacken eller suckat när jag återigen har meddelat att barnen är sjuka. Det är min egen skyhöga förväntansbild som ställer till det. Det ingår inte i min självbild att vara den som bokar om, bokar av eller inte levererar i tid. Vi prestationshetsare skapar våra egna måsten, våra egna deadlines och vi sätter våra egna stenhårda leveranskrav. Vi vill inte till något pris framstå som ointresserade eller illojala och vi gör nästan vad som helt för att inte göra någon besviken.
Efter att ha tvångskamperat med monsterVAB:en ett tag så blandas livet och jobbet som i en mixer och det blir omöjligt att urskilja vad som är vad och vad som är viktigt. Lösningsorientering är bra men det är också något som kan förvilla en trött och sönderstressad småbarnsförälder ner i en avgrund. Viljan att fixa, lösa, inte vara till bekymmer, inte ställa till eller ställa in, den är förunderligt stark. För personer som redan idag ligger på gränsen för vad de klarar av så kan VAB:en och dess svallvågor vara det som driver dem över kanten.
Så hur ska vi då göra?
Vabruari är snart här och med stor sannolikhet så väntar en stor portion av VAB för många av oss. Till dig som precis som jag är mitt uppe i de mest intensiva VAB-åren kommer här mina bästa råd:
- Ha en dialog med din chef. Berätta hur du känner och vilka tankar du brottas med. Gör tillsammans upp en plan för hur ni hanterar kommande VAB – om du ska vara uppkopplad, frånkopplad och vad som i dessa perioder ska prioriteras.
- Se till att få in någon form av motion och frisk luft varje dag under intensiva VAB-perioder – en halvtimmes jogg, en kort promenad – det gör under för allmänkänslan.
- Försök så gott du kan separera jobbet från resten av livet. Kolla inte jobbmailen konstant och slentrianmässigt när du är hemma och VAB:ar. Bestäm istället att du ska läsa och svara på mail mellan vissa klockslag och däremellan så försöker du att släppa jobbet. Sätt alltid ”out of office” så att du vet att de som mailar inte förväntar sig omedelbara svar.
- Sist, men inte minst och svårast av allt – försök att zooma ut och se denna intensiva VAB-period ur ett större och längre perspektiv. Om några år så är detta ett minne blott.
För dig som är chef över VAB:ande personer så är mina bästa råd:
- Ha en dialog med medarbetaren. Visa att du förstår och att du vill underlätta så mycket som det går. Tydliggör att du särskiljer VAB från övriga prestationer – att du inte ser denna frånvaro som ett tecken på att din medarbetare inte är engagerad.
- Vid behov, hjälp till med prioriteringar och med att verklighetskalibrera medarbetarens egna förväntningar på sig själv.
- Var uppmärksam på tecken som kan tyda på stress, exempelvis trötthet, nedstämdhet, irritation, isolering från arbetskamrater o.s.v.
Vem tänker du på när du läser detta? En kollega, en medarbetare, dig själv? Hur ska du underlätta för honom, henne eller för dig själv under de sista vintermånadernas förmodade VAB-dagar?
Snart värmer vårsolen återigen våra bleka kinder, ljuset kommer åter, termobyxorna kan stuvas undan längst in i garderoben och vi får tillfällig respit från de flesta sjukdomar. Tills dess så vill jag från en småbarnsförälder till en annan skicka med dig ett stort kick-ass HEJA DIG!
Elin Hartelius, HR-Konsult, Wise Consulting.